Jag har förstått att jag är väldigt rädd för att någon ska tycka illa om mig. Främst kanske för att jag ser mig själv som så himla harmlös att jag inte vet vad exakt man skulle ogilla.
Hursomhelst. Jag fick förra veckan för mig att en kvinna i mitt hus hatar mig. Om man möts på gården och den ena parten tittar bort just när man passerar varandra är det ju lätt att tolka det så. Framförallt om samma människa dagen innan i porten ytterst motvilligt hälsade tillbaka när jag kvittrade “hej hej”.
Idag insåg jag dock till min enorma glädje att det inte är mig hon hatar. Hon hatar alla. Kanske mest sig själv och sitt liv. Tysken och jag mötte henne i porten och han kommenterade hennes nedvärderande blick så fort vi kom ut. När vi sedan satt i bilen hade jag svårt att släppa ämnet. Plötsligt kom jag på att eftersom hon var otrevlig mot honom innan hon såg mig kan det ju inte vara mig hon ogillar.
Men visst; jag måste lära mig att leva med att alla inte älskar mig. Att vissa faktiskt kan känna rent hat mot mig (men då kan de ta mig tusan inte känna mig…).