Han såg ut som James Dean, och kallade mig ”K”

Som jag nämnde för några dagar sedan så kilade jag ner till källarförrådet och hämtade mina enorma lådor fyllda med brev. Jag har ju dessvärre inte haft något som helst kärleksliv på väldigt många år (what a waste!) så jag vandrar längs minnenas ljuva (och ibland katastrofala) aveny.

Våren 1996 var jag i London för att hälsa på en före detta kollega. Detta var mitt första besök i England (men jag kom att återvända många, många gånger) och jag älskade staden omedelbums.
Min kompis jobbade natt så jag roade mig på egen hand; jag besökte alla de där underbara gaybarerna i Soho och speciellt gillade jag Comptons på Old Compton Street.
Från wikipedia: Comptons of Soho is a gay pub in London. Situated at 51–53 Old Compton Street in the heart of Soho’s ’Gay village’, Comptons has been an integral part of London’s gay scene since June 1986. (…) Comptons is a large, Victorian styled pub with two bars. The ground floor bar is a horse-shoe bar and it attracts a varied gay male crowd, including many tourists. Upstairs, there is a lounge area.

En kväll när jag befann mig på nämnda bar så kom en stilig man fram till mig. Han var (också) en något konstnärlig själ vid namn Andy. Han arbetade inom teatervärlden och han såg ut lite (ganska mycket) som James Dean med en skopa Chris Isaac. (Ja, ni hör ju själva hur stilig han var.)

Andy ville följa med mig hem och jag är ju ingen vän av engångsupplevelser, men han fick följa med och vi synkade på alla plan. Det var romantiskt, helt enkelt.
Han gick hem på morgonkvisten och strax därpå kom min kompis hem från jobbet och jag berättade om kvällens och nattens händelser och jag glömmer aldrig hur min kompis sa: ”Det verkar som att du måste ta och ringa denne Andy, ty han har lämnat en mapp med viktiga papper och sitt telefonnummer här på köksbordet.”

Sagt och gjort. Senare den dagen ringde jag Andy och vi stämde träff i Soho. Jag kom dit och hade fjärilar i magen. (Jag var blott 21 år ung, vill jag påpeka. Andy var några år äldre.) Han erkände genast att han lämnat den där mappen med flit då han ville träffa mig igen (men varför sa han inte det rakt ut, kan jag ju undra idag).
Vi hade en mycket trevlig kväll då vi traskade runt i London och barhoppade en hel del.
Dagen därpå åkte jag hem till Stockholm och Andy och jag började brevväxla. Detta var före smarta telefoner och det så kallade internätet… Kan ni tänka er?
Och för detta är jag tacksam, ty nu när jag läser Andys (och andras) brev så njuter jag av all romantik (då jag inte har något av den varan i mitt liv för närvarande, som sagt).

Ungefär en månad senare åkte jag till London på nytt och Andy och jag sågs på ett café mitt emot Comptons-baren och vi gick på någon utställning och på kvällen besökte vi den legendariska nattklubben G-A-Y.
Just denna kväll uppträdde sångerskan Gabrielle – minns ni henne? Hon hade just släppt den fantastiska låten ”Give Me A Little More Time” och den fick bli mitt London-soundtrack. Jag kom hem och köpte singeln, lyssnade, lipade och saknade Andy. Nu spelar vi låten! Klicka här.

Min och Andys romans rann (så klart) ut i sanden så småningom, på grund av avståndet, men tack och lov har jag breven och minnena kvar.
Tar mig friheten att publicera ett utdrag ur ett av breven. Ingen av er känner ju nämnde herre och jag vet inte var i världen han befinner sig numera – om någonstans. Vem vet? Mycket kan ha hänt under dessa 27 år.

Det var så rart att han kallade mig ”K”. Kort och gott.