Flunsa och karlar

Raringar.
Nu mår jag lite bättre. Inte bra – men bättre. Enligt min privata prognos kommer jag vara återställd på onsdag eller absolut senast på torsdag. Jag minns inte när jag senast var så här illa däran! Jag är sällan sjuk men när jag väl är det är jag det med råge – och då är det bara att vänta ut eländet och låta kroppen återhämta sig i fred.
Jag har mest legat i soffan med två enorma vattenglas till höger och en miljard snytpapper till vänster om mig. Jag har tittat på CNN oavbrutet från morgon till kväll och så har jag så klart MSN:at med SMS-romansen.
Nu har han hittat hit så nu måste jag kalla honom något som han inte kommer kunna lista ut att har med honom att göra. Från och med nu heter han Yrvädret.
Yrvädret talar så klart inte svenska men det finns ju program som översätter lite halvbra.
Att han googlat på mig är så klart smickrande. Det kan jag inte säga att de senaste romanserna har gjort…
Italienaren ringer från landet han lämnade, där han går på en massa katolska festligheter, och trots att vännerna säger att jag borde “skita i” honom så vill jag ju inte lägga alla äggen i samma korg. Det har jag gjort tidigare och det har alltid slutat med att jag stått ensam kvar med tom knarrande korg. Så jag svarar och är trevlig och artig och säger att vi får ses när han är tillbaka.
Raringen Dansken är i Danmark och SMS:ar att han är trött på detta “crappiga land” och att han inte tidigare insåg hur “crappiga” landsmännen är. Jag förstår inte riktigt vad han menar så han får förklara sig utförligt när han är tillbaka i Stockholm. Vi ska hänga då. Ungdomliga som vi är (läs: han är och jag försöker vara).
Njut dagarna som går ty det är dagarna som går som är livet.