Ett sånt där inlägg som jag kanske raderar imorgon när jag inte är tröttglad


3 månader senare – det här med kärleken.
Vad är det som gör det?
Vad är det som gör att allt, ALLT, blir så mycket trevligare när någon kallar en alsclean (älskling) och man vet att personen ifråga menar det?
3279 kilometer är liksom ingen match. Hade min man bott i Göteborg så hade jag förmodligen inte träffat honom särskilt mycket oftare än jag gör nu.
Och så säger jag: “jag har aldrig mött en man som är så stilig och rar och rolig som du”. Och han tittar på mig med den blicken och säger “jag älskar dig” (och till och med på engelska så låter det trovärdigt) och tiden stannar återigen och jag säger: “det är därför 3279 kilometer inte betyder någonting”.
Åh, jag är så glad över att jag inte nöjde mig med något halvdant, utan att jag väntade på det riktigt rätta – även om omständigheterna är som de är.
En fucking torsdagskväll i mars blir liksom… okej. Det är inte illa!
Jaja, jag tjatar – men jag är ju kär. Acceptera.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.