En gång för 15 år sedan (eller nåt) skrev jag en dikt (eller nåt)

Blomma
Det växte en blomma
Vacker, glad och ståtlig
Hon log i solen
Delade med sig av
Sin skönhet
Blomman omringades
Av ogräs
En gång mätta och stolta
Såg de på henne med avund
Sög så gott de kunde
Näringen ur jorden
Blomman sökte andas
Men kvävdes
Böjde rygg och föll samman
Utan skönhet sörjde jorden
Slutade nära ogräset
Solen slocknade
Jorden dog i mörkret
Endast blomman
Hade varit lycklig
Jag och en vän skrev för elva år sedan:
Ta mig hårt
Ta mig hårt
Mot den mjuka marken
Tvinga mig tillbaka
Till verkligheten
Se mig i spegeln
Där jag står skymd
Bakom din skugga
Finns jag?
Är ens du verklig?
Ett dammkorn för vinden
Blod ur mig
Kåda ur träd
Så är våra liv
Endast en sekund
Men tänk inte på det
Bara tryck mig mot gräset
Glöm himlen
Ingen ser
Bara anar
Två blir ett
Och vår verklighet
Är verklig
För oss
Det var tider det. Vi satt på ett kvällsjobb och skrev dikter.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.