Djup förmiddagskonve med mig själv

Ibland kommer sådana där exceptionellt djupa tankar till mig.
Som tidigt i morse när jag och Sebbe var ute och strosade.
Sinnet är någorlunda rent efter en natts (värdelös) sömn och de där psykologiska skyddsmekanismerna har ännu inte kommit igång.
Jag tänkte på det här med kärleksrelationer och insåg huxflux att jag alltid och enbart faller för sådana som är ”bättre” än jag. Inte nog med att jag tycker att de är bättre – de tycker det själva också.
De är lite snyggare, lite smartare, har lite bättre jobb, lite fräsigare bostad… osv osv osv.
Mycket traumatisk och nedslående insikt!
De sitter alltid på sina höga hästar medan jag rider runt på min ponny. De är ofta egocentriska (på ett dåligt sätt) och är ofta stjärnor på någonting. Det jag är bra på är däremot inte mycket värt. De trycker helt enkelt gärna ner mig en aning och till slut ser jag på dem som vore de idoler, ikoner och jag avgudar dem och gör vad som helst för att de ska vilja ha mig (vilket de till slut inte vill eftersom jag blir så ryggradslös och mesig). De mjölkar mig på beundran och till slut står jag utpumpad kvar medan de drar vidare till nästa tank.
När jag sedan träffar någon som är ”på min nivå” eller kanske till och med lite ”under min nivå” så blir jag inte långvarigt intresserad. Nej, jag blir faktiskt en smula äcklad. ”Han är väldigt på och mycket intresserad av mig. Fy farao så vidrigt!” tänker jag. ”Det måste vara något stort fel på honom.”
Nej, jag ska försöka bryta detta mönster.
Som jag skrev för några dagar sedan: jag ömsar skinn!