Det bor en ung man i mina krokar

(Nästan) Varje morgon ser jag en ung fjolla på perrongen. Han kommer från den södra entrén medan jag kommer från den norra (om jag har tränat, annars varierar jag mig en smula). Han är lång och slank. Ja, slank. Inte smal – jo, det är han också – men nu menar jag slank.
Han tittar igenkännande på mig. Men han gör det i smyg. Jag sänder mina homofila signaler vare sig jag vill det eller ej.
I söndags sprang jag på honom utanför närbutiken. Jag hajade till. Han hajade också till. Det kändes fel att ses så där oförberett och i dagsljus. Han såg min glåmiga hy och jag såg spåren efter hans tonårsacne.
I morse sågs vi igen, efter två dagars paus då jag ju avnjutit ett par lediga (oerhört ickeproduktiva) dagar. Kanske undrade han var jag höll hus i måndags och tisdags. Kanske saknade han mig en aning.
När han klampade – nej, tassade – förbi mig för ett par timmar sedan så såg han nästan lite lättad ut. Jag satt på en bänk och läste en av de fem böcker jag läser parallellt just nu (jag kunde inte bestämma mig för vilken av dem jag skulle läsa först – jag och beslut, ni vet).
Vad vet jag om denne man? Inte mycket. Jag vet att han bor i mina krokar och att han söndagshandlar ensam (han är singel eller så har han en lat sambo). Han är, liksom jag, uppe med tuppen och sitter rakryggad insjunken i arbete när kollegorna dyker upp. Jag tror att han är politiskt aktiv; han ger moderatvibbar men jag tippar nog ändå på att han är folkpartist. Jag är ganska säker på att han under de välpressade byxorna bär fladdriga boxershorts (inte bra – lika meningslöst plagg som en sladdrig bh – helt utan push up-effekt).
Han ser ut som en sådan som man inte förväntar sig ska vara rökare, men så är han det ändå. Jag anar mentolcigaretter. Han dricker nog te istället för kaffe (snacka om galenpanna).
Förmodligen är han inflyttad från Skåne. Kanske Lund. Eventuellt (hoppas inte) från Örebro eller Eskilstuna (vilket fruktansvärt ortnamn – nästan på samma nivå som Gnesta och Flen – ”tun” med långt u låter horribelt i mina vassa öron).
Han är nog något av en ensamvarg; han trivs hemma i den minimalistiskt, lite tråkigt, inredda tvårummaren. En kopp svagt meningslöst te med liten tallrik under koppen (viktig detalj) framför sig och en tjock bok i knät.
Han ogillar damm (allergiker?) och dammsuger därför ofta.
Ja, detta är mina spekulationer om en helt okänd människa.
Det vore ju kul att få veta hur mycket av ovanstående det är som stämmer med verkligheten.
Hojta om ni känner mannen ifråga.