Det är visst inte bara jag som störs

Ni tror kanske att jag är en sån där som bara gnäller och klagar över småsaker och petitesser, men låt mig avslöja att så är det då rakt inte.
Häromdagen träffade jag min granne. Han vinkade till mig. ”Hörrö, störs du av de där brudarna som bor ovanför dig?”
Jag höll på att gå sönder av upphetsning.
”Om jag gör”, skrek jag lyckligt. ”Jag störs som tusan!”
Så nej, jag överdriver inte. Hela huset störs tydligen av dessa huliganer som lever rövare dygnet runt. Jag trodde dock att det var barn som väsnades, men det verkar handla om ett par ärtiga brudar. Nåväl, vem det än är så ska han eller hon hålla käften eller dra.
Vi pratade lite om annat också och i morse sprang jag på grannen igen. Jo, kanske blir det ombildning. Kanske blir jag bostadsrättsägare. ”Nej, nej”, hade jag sagt för några år sedan. ”Låt oss värna om hyresrätten!”
Nu, bitter och cynisk, säger jag: ”Skitsamma. Bara en massa gråsossar överallt som talar så vackert men tjänar en extra slant så fort de får chansen. Varför skulle inte jag? Vad, oh vad, får jag för att jag är en sådan vänlig, omtänksam själ? Inte mycket!”
Så… Jag vill klargöra att detta är mitt år. Mitt egoår. Jag bryr mig bara om mig och människorna i min absoluta närhet (bloggläsarna naturligtvis inkluderade). Resten kan dra.
Bonus: sluta genast plantera blommor i Haitis imaginära trädgård på Facebook. Herre! Skänk en slant om du vill visa att du är en fin människa. Tönt!
Bonus 2: Jag ska sluta lägga mig i sånt som jag inte har något med att göra. Lovar.