”No, onko sinulla se vihreä puku päällä?” (Nå, har du på dig den gröna kostymen?) Så brukade min pappa alltid fråga när vi talades vid inför Eurovision Song Contest.
Som väldigt ung tonåring tog jag nämligen på mig denna kostym varje gång det var dags för Eurovisionsschlagerfestivalen (som den så festligt kallades då). Denna grön/svart-rutiga åttiotalskostym som var så ful att den blev snygg. Och den kändes lite glansig och tung på ett så lyxigt vis. Axelvaddarna gav mig de axlar som jag än idag väntar på att ska växa ut. Flugan som pricken över i:et.
Du ska veta, käre far där i din himmel, att i kväll tar jag mentalt på mig kostymen, som vanligt.
Årets stora högtid är nämligen kommen.