De små betydelselösa dagarna som inte alls är särskilt betydelselösa

Du vaknar en oktobermorgon.
Ödmjuk som du är så är du tacksam över att du vaknade till ännu en dag, men nog känner du dig en smula nedstämd och nog har du den där känslan i bröstet: nä, nu får någonting faktiskt hända.
Dagen börjar som de flesta andra dagar.
Du tar dig till jobbet.
Du slår igång datorn och ser morgonnyheterna. Snabbkollar dagens tidningar. Läser ett par favoritbloggar.
Allt känns helt okej men den där känslan finns kvar i bröstet. Du är både rastlös och trött. Du är ”nöjd” men ”nöjd” är inte bra nog.
Timmarna går och en massa saker händer. Eller ”en massa” egentligen… Men när vardagen lunkar på så blir ju även de små sakerna till stora händelser och happenings.
Sedan, huxflux bara, så har du ”samtalat” med en okänd människa i flera timmar och plötsligt har du en date att se fram emot.
Han skrev: ”en date?”
Du svarade: ”gärna.”
Det är sådana här dagar som gör oktobermörkret värt att uthärda.
Plötsligt händer det.
Bara så där.
Plötsligt känner du det där pirret i den trötta gamla kroppen. Eftersom du var helt oförberedd på det så känns det väldigt klart och tydligt. Du kan knappt koncentrera dig på annat.
Du ler.
Världen ler med dig. Inte åt dig, men med dig.
Du åker hem från jobbet och ser fram emot ”en höstpromenad i Haga”.
Smaka på den meningen. Inga sunkiga dejter på dubiösa krogar. Nej, när man uppnått en viss ålder och mental mognad så är det höstpromenader i Haga som gäller.