…är nu. Det är guld värt att komma till jobbet och få vara alldeles ensam på kontoret i några timmar. Kaffe, nyheter och härligt lugn start på dagen utan tjo och tjim.
Man kan säga att dygnet avslutas på samma sätt. Sebbe lägger sig vid 21-21:30 och då sitter jag och ugglar ett tag i min ensamhet (han håller dock koll på mig så klart – så fort jag rör mig ser jag hans lilla huvud titta upp). Lugn och ro är g-u-l-d och det jag behöver mest i livet.
Det bästa som yrkesmässigt hänt på flera år inträffade i måndags. Min före detta chef återvände efter fyra år (dessvärre inte som chefchef utan snarare som… kontorsmadam). Det är så underbart. Jag har gnällt ganska mycket över saker och ting, som ni vet, och jag njuter av det faktum att saker som varit på tapeten (ganska bokstavligt) i tre år (!) endast krävde ett påpekande från min sida + tre dagar (!!!) för denna superkvinna att åtgärda. I LOVE HER.
Dessutom älskar vi människor som man arbetat jämsides med och som av egen kraft tagit sig uppåt. Det är då det blir bra. Ledargestalterna liksom utkristalliseras automatiskt.
Hoppa till innehåll
personligt, pop och politik