Författare: Kim da Costa

Nytt jobb (igen)

Första tre dagarna på nya jobbet är avklarade.
Nu pendlar jag till Esbo men väljer jag rätt buss så klarar jag mig från dörr till dörr på en halvtimme (valde fel buss på hemvägen…).

Trots att jag har jobbat på firman sedan i december (inkl. coronapaus) så är ju så mycket helt nytt och jag är mör i huvudet av all information. Och man måste ju fråga om exakt allt, vilket blir jobbigt, och nu jobbar jag på ett varuhus istället för i en rar liten boutique. Vet ni hur många och långa korridorer det finns bakom kulisserna i ett varuhus? Och avdelningar och lastbryggor och enorma förråd och… Jag gick vilse flera gånger. Och att gå från ca sex kollegor till ca 85! Hur ska jag komma ihåg ansikten och namn?

Men de på ”min” bokavdelning var mycket rara och hjälpsamma.
Och tänk att jag är helt botad från min sociala fobi. Ni (få) som växte upp med mig minns kanske… Jag är inte rädd för människor längre. Dels på grund av åldern och erfarenheterna, men även väldigt mycket på grund av att folk i Finland är så väldigt mycket mer avslappnade och ”naturliga” än i Födelselandet. Så är det, vilket jag har skrivit om många gånger. Det kommer nog att bli bra det här, men nu måste jag vila lite. Huvudet är som sagt helt mört av alla nya intryck.

Stäng en dörr och öppna en jättestor port

Oj, vilken vecka det har varit!
Som jag nog har nämnt så var mitt anställningskontrakt på väg att löpa ut och jag ville inte lämna firman och firman ville inte bli av med mig heller (sa han ödmjukt och sanningsenligt). Jag blev då tipsad om en annan position under ett annat tak (och faktiskt i en annan stad: Esbo). Jag blev intervjuad följande dag och jag fick jobbet på studs.
Jag är MYCKET EXALTERAD över detta.

I fredags var min sista arbetsdag på numera före detta arbetsplatsen och jag klädde upp mig lite extra (se bild). På grund av nervositet hade jag legat sömnlös under natten men lite concealer och extra uppspärrade ögon fick mig att se reko och hyvens ut.

Det blev en känslomässigt rik dag då jag starkt ogillar avslut och avsked. Det fikades och avtackades och det blev presenter och allt sånt där. Det var fint.

Spärra upp ögonen!

Det var väldigt skönt att komma hem i fredags eftermiddag, med ännu ett väl utfört arbetsförhållande i bagaget och ett nytt på kommande. Jag kastade upp fötterna på bordet och njöt av känslan. Tänk att jag så här mitt i livet skulle komma att byta spår och verkligen tycka om min nya bransch!

Jag är nu ledig i en vecka innan jag börjar på min nya arbetsplats och passligt nog så är det ju höstlovstider, så jag ser det som ett sådant.

Vi slappar på en brygga i Mejlans.

Ingen kaka till kaffet

Idag kom en väninna över och med sig hade hon två av sina barn samt en av sina hundar. Det blev LIVAT.
Jag som levt ensam med hund under större delen av mitt liv och verkligen inte har bott med något barn sedan min egen barndom, blev en smula överväldigad.

Plötsligt var hallen belamrad med scootrar, ryggsäckar, skor, hjälmar. Vardagsrumsbordet var kamouflerat av medhavda lördagsgodispåsar och läskburkar. Oj, jistanes. ”Jag är inte van vid sånt här”, mumlade jag.

De två små gossarna frågade också vid ett tillfälle om jag inte har ”några kakor eller saft”.
Haha. Jag har aldrig nåt sånt hemma. ”Detta är inget barnhushåll”, svarade jag.

Senare lämnade jag och väninnan barn och hundar hemma och promenerade till Kampens köpcentrum för att fika. Obs. Jag fikar ungefär en gång vart tredje år och jag började analysera detta när jag så småningom vandrade hemåt.

Fantastiskt gott. ”Chailatte: Kryddigt sötat te med kardemumma, nejlika, kanel och ångspunnen mjölk.”

Grejen är den att jag är ju inte mycket för sötsaker. Jag känner mig aldrig sugen på någon ”smarrig bakelse”. Aldrig någonsin.
När jag sedan (som idag) äter en underbar chokladmuffins så njuter jag ju riktigt ordentligt, men varför skulle jag så att säga göra mig själv sugen på någonting (onyttigt) som jag egentligen inte är sugen på, men som jag njuter av när jag väl smakar? Det vore ju dumt.

Jag kan känna ett extremt sug efter salt. Jag älskar salt. Men sött? Icke.
Livet är jobbigt nog så som det är, så varför tvinga fram ännu ett beroende?
Så nej.
Jag nöjer mig med att fika ungefär en gång vart tredje år och då njuter jag av en muffins eller liknande.
Det här med ”en kaka till (vardags-) kaffet” existerar inte i min värld.