Nu håller vi tummarna.
Mitt ex – irakiern – är efter fem år i landet (sinnessjukt att det ska ta sån tid) äntligen på intervju där hans öde bestäms, om han får stanna i Finland eller ej. Jag skulle egentligen närvara, som nåt slags vittne, men jag sitter ju i karantän.
Som ni kanske har förstått så är jag inte för en alltför slappt förd politik vid gränserna, men om inte denne man får permanent uppehållstillstånd så förlorar jag all tilltro till de styrande. Och till ”systemet”.
Om ”Muhammed” i Östra centrum, med fyra fruar och tre hundra barn och noll arbete och noll intresse av att lära sig ett av landets två språk, kan få uppehållstillstånd, så MÅSTE mitt ex få det också. Han har haft skitiga jobb sedan dag 1, han lär sig språket – eller språkeN, tack vare mig – och han ÄR en riktig flykting som flydde när IS kom till stan och mördade hans bror.
Håll nu tummarna, så att jag slipper börja hungerstrejka eller nåt. Det är inte riktigt min grej. Men om jag måste, så…
Jag vill inte få mer vatten på min kvarn om hur sugigt allting är gällande den förda migrationspolitiken!