Jag såg nästan ljuset

Jag och Sebbe har varit ute på ett inte helt självvalt äventyr.
Vi gick vilse i skogen!
Hör upp! Obs! Stopp! Huom! Märk! Även om man bor i Stockholm kan man gå vilse i skogen. Det är lite komiskt men sant.
Vi var ute och fotograferade våren (det är sånt man gör när man är 30+) och upptäckte till vår irritation att elljusspåret vi brukar vandra längs hade drabbats av en dramatisk översvämning. Vi valde således en annan väg och gick och gick och plötsligt hade jag ingen aning om var vi var någonstans. Till slut hörde jag bilar på avstånd så vi följde ljudet och stod plötsligt i ett för mig helt okänt bostadsområde. Jag kollade skyltar men de gav mig inga som helst ledtrådar. Det var rätt folktomt också så jag hade ingen att fråga (förutom två medelålders bollsparkande karlar med knarkarlook). Efter många om och men hittade vi tillbaks till skogen och började vandra samma väg vi kom.
Vi var inte borta längre än en och en halv timme men jag såg redan mitt liv svischa förbi framför ögonen. Tänk så skört livet är ändå…
Puuh! Nu är vi hemma. Nyduschade och nöjda.