Kollektivtrafikshoran

Du finns ofta där för mig; varm, inbjudande och skön.
Underbart är det. Då känns du relativt billig men ändå ganska classy och inte minst så blir det åka av så mycket jag vill.
Men så finns det de där helvetiska morgnarna. Morgnar då jag känner mig sviken av dig. Lurad. Hånad. Som i morse.
Jag utnyttjar inte dina tjänster lika ofta längre, men denna tisdagsmorgon då tröttheten fick ögonen att hänga och jag kände mig svag och needy i den extrema januarikylan så kände jag att jag behövde dig.
Jag tog mig till dig. Jag drog mitt kort i din skåra och ville komma in i dig.
Tji fick jag.
Du vägrade. Du svek mig. Både arg och ledsen vände jag om för att ta saken i egna händer. Jag pustade och flåsade och kämpade mig mot mål och när jag var halvvägs såg jag dig igen. Du hade redan släppt in andra i dig, din lilla SL-hora.
Jag svalde min stolthet och drog återigen mitt kort i din skåra och den här gången lät du mig komma in i dig. Du öppnade portarna och därinne var det varmt och skönt. Jag njöt av din åktur. Den har sällan känts bättre. Det gjorde mig ingenting att det skumpade som aldrig förr. Jag brydde mig inte ens om att det inte bara var du och jag.
Jag är dock inte nöjd; visst fick jag uppleva själva finalen tillsammans med dig, men grovjobbet fick jag göra själv. Jag vill att du är med mig hela vägen – annars vill jag inte träffa dig igen.
Ja, jag börjar tröttna på ditt hattande. Det blir alltför ofta bara något halvhjärtat duttande och för mig funkar inte det i längden.
Ditt problem är att du är så kåt på pengar. Du särar de magiska dörrarna för vem som helst med mycket cash. Vem är det som ”äger” dig nuförtiden? Nån fransos vid namn Veolia? Eller den där MTR i Hongkong? Jag har läst i tidningarna om hur du bjuder ut dig (och jag hänger inte med i svängarna) – den som erbjuder mest pengar vinner alltid.
Det är det som är roten till problemet; du är en riktig kollektivtrafikshora.
I won’t be needing your services anymore.
Läs även andra bloggares åsikter om sl, stockholms lokaltrafik