Tunnelbanan kom och jag ställde mig i trängseln och tog ett krampaktigt tag om en stolpe. Jag iakttog den rakade, solglasögonprydde mannen som jag så ofta ser på morgontuben. Undrade om han var lycklig. 12 minuter senare klev jag av och vandrade med tunga steg längs perrongen, tog rulltrappan upp och kom ut på den soliga gatan. Gick över det livsfarliga övergångsstället och tog till vänster. Strax därpå till höger. Slog in koden och klev in i porten. Vred om nyckeln och klev in på kontoret. Hälsade på S som berättade något kul varpå jag skrattade till och medan jag gick ut i köket tänkte jag att jag är allt en rätt bra skådis som kan få fram ett så pass naturligt skratt med tanke på tankarna som studsade runt i mitt för dagen välkammade huvud.
Fixade en kopp kaffe, hällde upp ett enormt glas vatten, smällde i mig en banan och slog på datorn. Vände mig om, sträckte mig efter telefonen och ringde åtta snabba samtal. Sedan loggade jag in på MSN. Men loggade snabbt ut igen.
Fortsättning följer.
Hoppa till innehåll
personligt, pop och politik