Jag vaknade den där morgonen. Det var som om jag vaknade för första gången. Och på många sätt gjorde jag nog det. Känslan av att plötsligt leva min dröm gjorde mig yr. Ett par gånger i mitt liv har jag känt den känslan och den har fått mig att le på ett vis jag aldrig annars lett.
Hans kropp var varm och självklar. Han såg lycklig ut där han låg.
Han satt på tunnelbaneperrongen och han såg in i mina ännu leende blå. Hans bruna log om möjligt ännu mer uppriktigt.
Han satt mittemot mig och berättade om sitt liv. Jag försökte tvinga i mig maten som alla andra dagar skulle ha landat i min mage på tre röda. Nu var min uppmärksamhet riktad mot något helt annat.
Han satt bredvid mig på parkbänken. Han lade armen om mig och hela min kropp brände som den aldrig gjort förr. Jag satt fast i nuet. Jag varken kunde eller ville resa mig och gå.
Allt blev plötsligt fjäderlätt. Som lätta snöflingor som tidigare legat som tung slask på marken lyfte känslorna allt som någonsin tyngt mig upp, upp, högt över takåsarna. När jag sedan föll gjorde jag det handlöst. Men jag tror att det var värt det.
Jo.
Det var det.
Hoppa till innehåll
personligt, pop och politik