Jag är nyvaken och utvilad och jag hoppar runt iklädd endast herrunderbyxor. Bara en sån sak. Det är soligt och varmt och den libanesiska maten står på spisen och jag känner att jag älskar livet mitt. Jag älskar mitt hem och min stad. Jag älskar mina soliga, roliga, klipska kamrater. Jag älskar min hund som under svemestern enbart visade sina bästa sidor. Jag älskar hatar inte mitt jobb. Jag älskar den musik jag skuttar runt till och jag älskar böckerna jag läser och jag stormälskar alla snyftarfilmer jag ser. Jag älskar mitt internet som gör det möjligt för mig att se hur många nyhetssändningar och dokumentärer som helst. Jag älskar mitt överstarka morgonkaffe. Jag älskar hatar inte min kropp. Jag älskar att jag är både vis och rolig och jag älskar att jag inte har så crappig självkänsla som förr. Jag älskar att jag vaknar och kollar mobilen och ser ett sms från favoritbögparet: “Kom och ät middag hos oss ikväll”. Jag älskar att två israeliska män som besöker staden vill träffa mig för cocktails. Jag älskar min familj också, och fastän några av oss bitvis är som natt och dag så känns det gott att veta att vi alltid finns där för varandra.