Foto: Kim da Costa
Min kloka, väluppfostrade hund väckte mig strax före 04, då han ville gå på herrarnas.
Vi kom ut på gården och medan Blake gjorde sitt så insåg jag plötsligt att det snöade. Stora, vackra flingor föll vaggande från himlen och det var ganska romantiskt. (Jag är ju en oerhört romantisk man.)
Då kom jag att tänka på en händelse som utspelade sig någon gång i slutet av 90-talet.
Jag hade varit på nattklubben Propaganda i Stockholm (den bästa klubb jag varit på och det var ju på den tiden jag orkade med sånt) och där hade jag träffat en stilig karl.
Vi stod sedan ute på gatan då han väntade på en taxi och jag skulle åka till min arbetsplats för att sova på soffan då jag skulle jobba om bara några timmar (det var på den tiden jag orkade med ett sånt leverne).
Då började vi hångla – grovt, med tungor och allt. Och det snöade. Det var som en film. Snön yrde och våra tungor vispade.
Jag vet fortfarande inte varför vi inte bytte nummer men hans taxi kom och jag tog mig till jobbet.
Där träffade jag sedan under arbetsdagens gång en rolig kollega: en ung, väldigt käck kvinna, med enorma rattar. Trots att hon var väldigt pryd så kunde hon ibland slänga ur sig en riktigt vulgär kommentar. Hon var festlig helt enkelt.
Jag berättade om Hångelmannen och vet ni vad hon gjorde då? Hon slet fram telefonkatalogen (minns ni dem?) och ringde sedan upp alla som hette som Hångelmannen, som bodde i den närliggande stad där han bodde. Gulligt av henne va?
Tyvärr hittade vi honom inte och jag såg honom aldrig mer.
Tänk om detta var min enda chans till Evig, Sann Kärlek.
Vilken otur. Vilket slöseri.
Men ett fint minne, som jag alltså kom att tänka på (efter alla dessa jättemånga år) när jag stod på gården vid 04 i morse.
Det måste ha varit ett alldeles spektakulärt hångel.