Det händer så mycket i mitt tredje hemland och jag ska skriva lite mer utförligt om det vid något tillfälle, men idag bjuder jag på detta:
Jag kom på en lustig sak som jag nu måste dela med mig av (vilket är ett av mina ’problem’, som jag snart återkommer till).
Idag har jag på mig denna harmlösa tröja och då började jag helt osökt att vandra längs minnenas berömda aveny.
Nu när jag har återupptagit den insomnade kontakten med mitt israeliska ex så kom jag ihåg att när vi gick på vår första date i Budapest så bar jag denna tröja. (Sju år sedan, så rätt bra kvalitet!) Han sa ingenting om det då, men när jag några veckor senare mötte upp honom på flygplatsen i Helsingfors så sa han: ”But don’t wear anything pink”.
Och jag hade ju inte ens reflekterat över detta, att rosa är nån typ av bögfärg och han satt väl kvar i nån garderob som jag aldrig ens har besökt. Tack vare min uppfostran så var jag redan från dag ett sådan att ”Hej, här är jag. Take it or leave it. Om jag inte älskar mig själv så vem ska göra det då?”
Han tyckte också (som alla mina, relativt få, ex) att jag är en aning ”overwhelming”. Och varför måste jag hela tiden uttrycka mig? Varför måste jag dela med mig av allting? Varför kan jag aldrig bara knipa näbb?
Svar: jag vet inte. Jag bara är sån. Jag är en ”overwhelming”, uttrycksfull person.
Så därför blev det inget av vår relation. Kanske möter jag nån gång en människa som står ut med mig och min ständigt glappande käft och mina ivrigt knapprande fingrar på tangentbordet.
Men jag älskar honom, mitt isra-ex. Oerhört intelligent, driftig, snäll och dessutom snygg. Just nu befinner han sig på ett fältsjukhus vid gränsen till Gaza, där han tar hand om skadade. Han är ju, som sagt, själv permanent skadad efter att ha blivit förgiftad av äckliga Hamas för många år sedan.
Men han är en himla underbar människa. Hoppas att han vågar bära rosa nån gång.
