Sitter i mina föräldrars hem. Människor kommer och går. Blommor levereras stup i kvarten. Min far var en omtyckt och älskad man.
Äter ett ägg som pappa kokade några timmar innan han försvann. Den sista ”måltiden” jag äter, tillagad av min far.
Vi avkommor försöker hjälpa mamma med det praktiska. Försökte ringa alla miljarder pensionsställen men de svarade så klart inte i telefon eftersom Sverige har förvandlats till ett ökenland, och lotteriet aka pensionssystemet är ju som bekant ett helt sinnessjukt experiment i sig självt.
Det slutade med att jag skrev gammaldags brev för hand och lade på lådan.
Hur (över-) lever man när ens livspartner sedan nästan femtio år bara försvinner?
”Har du sagt upp pappas mobilabonnemang?”
”Just det. Det också.”
Så vansinnigt mycket att göra mitt i den enorma sorgen.
Föräldrarnas hund väntar på att pappa ska komma hem. Det är hjärtskärande.
Vad tänkte han när de var ute på promenad och pappa bara föll ihop?
Någon förbipasserande kände dem och såg till att hunden kom hem när pappa åkte iväg med ambulans.
Brorsan och mamma var hos polisen och hämtade pappas tillhörigheter. Kläder och smycken. Jag ville inte se kläderna. Ringarna och halsbandet bär mamma nu runt halsen.
Det gör ont.
jag hör min pappas röst. Han borde sitta i soffan nu, och läsa nyheter och yttra nåt smart och lite lagom vasst.
Jag är så lik min far. Både till utseendet och till sättet.
Jag rakar mig med pappas rakapparat. Ska ta med mig den hem. Hans skäggolja likaså.
Har på mig pappas polotröja. Missade att ta med mig tillräckligt med kläder när jag i chocktillstånd rafsade ihop saker som jag slängde ner i väskan.
Jag går på autopilot. Trycker undan känslorna. Måste vara stark. Måste vara man. Jag får bryta ihop hemma sen.
I tisdags var allt normalt och nu pratar vi plötsligt om obduktion och kremering och begravning och arv och alla dessa ekonomiska saker som bara pappa hade insyn i.
Jag ville alltid att pappa skulle vara stolt över mig. Nu fick jag veta att han faktiskt var det. Fick även veta varför. Det känns bra. Mitt i allt.
Läser mina senaste meddelanden. På min födelsedag skrev han: ”Grattis min älskade son.” Han brukade inte skriva just ”älskade son”, men den här gången – den sista gången – gjorde han just det.
Sedan kan jag inte läsa mer för mina ögon tåras och jag kan ju inte bryta ihop ännu.
Jag lägger ifrån mig telefonen och går ut med hundarna istället.
För övrigt gillade pappa Pandoras låt bäst, i finska uttagningen till Eurovision. Jag hade ju tänkt ringa och fråga men så kom nåt ”jättesuperduperviktigt” emellan. Som vanligt. Så nu frågade jag min mor.
Ingenting kommer någonsin mer att kännas normalt.
