Nu ska farbror bli sentimental och nostalgisk igen.
Idag har jag lyssnat mycket på LP:n ”Runaway” och jag kommer så väl ihåg när jag köpte den. Jag bläddrade snabbt fram datumet i min dagbok från 1986 och ja, jag kom ihåg rätt.
Jag köpte skivan på Rydéns i Fristad (på den tiden då jag talade väldigt bred och mycket bonnig västgötska). Damen som jobbade hade kort, brunt hår (jag har aldrig förstått mig på kvinnor med kort hår) och hon blev lite sur när jag köpte sista exemplaret eftersom hon just spelade LP:n i butiken (och alltså fick vänta på följande veckas leverans innan hon kunde fortsätta spelandet).
Ha!
Jag var ett ensamt bögbarn ute i Västergötlands förfärliga skogar. Allt jag hade var popmusiken och böckerna, där jag satt ensam på mitt rum. Ständigt ont i magen pga mobbning och sånt. Usch. Jag flydde in i popmusikens och böckernas underbara värld, och där är jag väl kvar än idag.
På den tiden fick vi jobba för att få _köpa_ den musik vi ville lyssna på. Jag diskade och städade och lagade mat och passade min lillasyster för att få min månadspeng om 100 SEK, så att jag kunde köpa en LP för 85 och lösgodis på B&W i Borås för resten.
Till en början hade vi bara en (1) kassettbandspelare och den fick vi barn ha en dag i taget, i tur och ordning.
(Jag blev således mycket glad när jag fick en FREESTYLE i julklapp år 1984.)
Idag sitter de bortskämda glinen och laddar ner slit-och-släng-musik (illegalt dessutom). De får allt de vill ha genom att klicka runt lite på nätet.
Men då lär de sig heller inte att uppskatta musiken. Eller att man måste jobba lite för den. Samt vänta på riktiga albumsläpp osv. Och noga välja ut vilken LP man helst vill ha.
Och därför, mina damer och herrar (och övriga), kommer de heller aldrig att ha lika fina musikminnen som vi farbröder!