Allting är som vanligt

Jag var på kurs idag och det var ju första gången på flera hundra år som jag befann mig i en klassrumsliknande miljö. Allting var som vanligt.

Längst fram satt en sån där jobbig kärring som skulle göra sig hörd hela tiden. En sån där fjäskande viktigpetronella.
I mitten satt ett par herrar som även de skulle prata hela tiden och verka allmänt viktiga.
En obligatorisk långhårig man som var lite i sin egen värld fanns så klart också.

Längst bak satt de lite störiga männen och de lite ”dåliga” kvinnorna med lite för mycket smink. Såna som skrattar lite, lite för högt. De som rökte på högstadiet, mobbade andra tjejer och som förlorade oskulden på tok för tidigt till nån odugling i skinnjacka och med trimmad moppe.

Och så var det rultan som skulle säga lustiga saker hela tiden. Och ett par andra som även de pratade för mycket och uteslutande om idiotsaker. Ingen orkade lyssna på dem och det märktes att ”lärarinnan” inte förstod vad de försökte få fram, så hon svarade bara nåt diplomatiskt och neutralt och hoppade vidare till nästa ämne.

Och där i mitten satt jag, som alltid, i min egna lilla värld och klottrade på ett papper som vore det 1987. Tyst som en mus och mycket osynlig, men när jag väl sa nåt så var det nåt riktigt intelligent och mycket skarpt.

Ingenting har förändrats.
Otroligt deprimerande.
Och sedan skulle vi så klart ”berätta lite kort om oss själva”. Fy satan i gatan!