Igår var det terapi-tisdag igen och jag gick med glada, rappa steg till mötet.
Först några ord med läkare/psykolog och sjuksköterska.
De tyckte att jag såg ut att må bättre nu än för några veckor sedan.
”Du är till och med lite rosig på kinderna.”
Därefter gruppterapi.
Det var lika trevligt som förra gången.
Och trivsamt att de andra deltagarna + de två psykologerna faktiskt kommer ihåg vad en sa förra veckan.
Det är inte många pladdermajor där ute i samhället som gör det.
Överlag tycker jag att folk snackar för mycket.
Käftarna bara mal och mal, men inget intressant kommer ut ur dem.
”Om du är tyst ett tag så kanske du hör vad Skaparen försöker säga dig”, vill jag hojta.
Men jag kniper näbb.
Ty det är jag bra på.