Nyligen fick jag nog av det mesta och packade en väska, tog hundarna under armen och satte oss på ett tåg mot sydväst.
Dit där jag växte upp.
Där jag blev jag.
Där min bror ligger begravd.
Hälsade på min brors änka + min brorson.
Jag bara var i en dryg vecka.
Det är verkligen skönt, det här med familjen.
En kan faktiskt ’bara vara’.
En måste så att säga inte säga så mycket.
Inte förklara sig.
Det är kanske just det: en måste inte FÖRKLARA sig.
”Jag mår lite dåligt – snälla ta hand om mig.”
”OK.”
Det är FAMILJ för mig.