Konserten var så bra att jag sa till en vän: “Nu kan jag dö”.
Efteråt gick vi på stans bästa, glammigaste bögbar och överraskande mötte jag på gatan där vi stod och luftade oss ett tag en hunkig man som kände igen mig från nätet. “Är det inte du som är Kim”, sa han. Sedan kysste han mig.
Mums.
Fortsättning följer.
Hoppa till innehåll
personligt, pop och politik