Nej men grattis!

– Tjena Kimman, hur känns det att skriva Sveriges tionde mest lästa HBTQ-blogg?
– Woops, är det så? Hmm… Nummer 10 känns väl så där eller?
– Men spänn av! Nummer 10 av 1110 är ju verkligen något att fira!
– Men för tre år sedan låg jag ju på plats 2!
– Jo, men det var innan alla C-, D- och E-kändisar började ”blogga” – du vet de där som varken kan skriva eller har någonting att säga. De med inlägg som ”åh, här går jag på stan i mina nya skor”, som ändå alla tonåringar och soffliggare läser. Jag drar mig för att säga ordet men… de lite trashiga.
– Du har rätt. Okej, jag är jädrans glad och stolt över mig själv. Grattis även till mina sponsorer som köpte mig när jag var som billigast.
– Nå, hur kommer det sig att du har seglat upp som en komet under den senaste veckan?
– Åh, jag får väl, som för så mycket annat, tacka det heliga landet.
– Hur menar du då?
– Jag menar som så att eftersom svenskarna är besatta av Israel och jag skriver om både landet och dramat [och kulturen] så gott som dagligen så hamnar jag högt på googlelistorna. Det är min teori.
– Jag förstår.
– Sedan skrev jag ju det där inlägget i förra veckan också, och det blev ju både hyllat och sågat, men inte minst hårt länkat till både här och där på nätet.
– Nu kan du ju passa på att berätta lite om hur just det inlägget kom till!
– Som vanligt rasade jag över att ingen fattar någonting och medborgarna ilar runt som fågelholkar och de sväljer tidningarnas värdelösa artiklar med hull och hår och just innan jag kastade mig i bingen i torsdags så kom jag på att jag måste tala klarspråk och bebisspråk med befolkningen för att få dem att både lyssna och kanske – eventuellt – förstå. Hela inlägget kom till mig och jag låg och rabblade det för mig själv varje gång jag vaknade den natten. På fredag morgon rusade jag upp och skrev rakt upp och ner och resten är historia.
– Så flott!
– Ja.
– Elegant!
– Tack.
– Hur ska du fira nu då?
– Jag ska sätta mig på cykeln och trampa hem och gulla med min hund.
– Det låter det! Grattis och lycka till!
– Tack som fasen.
Text: Mikko Ström.