Jag har skrivit om Subban tidigare. Subban som vägrar hälsa men sedan var tvungen att notera min existens då jag höll upp dörren för henne och hennes enorma barnvagn och hon motvilligt pep fram ett “tack”. Hon är en sån där som, fastän hon står en meter från mig, tittar bort och låtsas som ingenting. Jag tål inte sådana människor. De stör min vardag och de stör min ordning.
Igår var det dags igen. Två meter från mig stod hon och jag sökte ögonkontakt – så där som man gör med sina grannar – men hon vägrade lyfta blicken.
Nästa gång kanske jag skriker “tjena kärring” eller nåt liknande. Om jag vågar.
Ni vet: ett “hej” till en granne är så mycket mer än en hälsningsfras. Ett “hej” till en granne betyder “hej granne, vi är inte bästisar och jag vill gärna hålla det på den nivån eftersom jag vill vara anonym, men jag vill att du ska veta att om jag hör dig skrika “hjälp” kommer jag och ringer på din dörr och ryker det ur din brevlåda kommer jag ringa brandkåren + leta reda på ditt mobilnummer och ringa upp dig”. Ska det vara så svårt att vara människa? Hyfs och fason, tack.
Hoppa till innehåll
personligt, pop och politik