Jag har en väldigt bra husläkare.
Johannes heter han.
Om man läst mina bloggar genom åren så har man många gånger kunnat läsa om hur skeptisk jag jag varit mot allt vad läkare och ”vården” heter.
Jag antar att jag har haft otur.
Väldigt ofta så har jag råkat ut för läkare som har fått mig att känna mig mer eller mindre som en pundare på jakt efter knark.
Jag har ofta känt mig ”granskad” och icke betrodd.
Nu söker jag inte vård särskilt ofta. Väldigt sällan faktiskt. (Kanske just på grund av mina erfarenheter.)
Min förra husläkare exempelvis, han såg ut som en uteliggare och han var verkligen inte det minsta intresserad av vad jag sade.
Därför är jag mycket tacksam över Johannes!
Johannes som ringer och frågar hur jag mår.
Johannes som bryr sig.
Frågar. Lyssnar.
I morse ringde han och sade att gårdagens prover visade att mina blodvärden är på topp.
Det var skönt att höra.
Jag fick mer citodon utskrivet mot min helvetiska huvudvärk.
Denna huvudvärk som nu inte bara kommer i attacker, utan som hänger kvar och maler och maler.
Johannes tyckte förresten att min make skulle massera mina axlar en stund varje kväll…
Jo, jag får massage då och då. Efter mycket tjat.
Men nu kan jag ju säga: ”doctor’s orders!”
Så här skrev jag för sju år sedan om den där gången för nio år sedan, då huvudvärken först gjorde entré:
Jag låg på Södersjukhuset en tidig, tidig morgon. Jag trodde att jag hade en hjärntumör. Mina hysteriska huvudvärksattacker* hade till slut fått mig att uppsöka läkare. Drogad och bedövad låg jag på en brits i korridoren.
Jag rullades in i ett rum där jag fick ännu mer smärtstillande. De tog ryggmärgsprov. In i nästa rum. Hjärnröntgen. Jag trodde verkligen att jag hade en hjärntumör och allt jag kunde tänka på var min mormor som dog av en sådan.
*Mina huvudvärksattacker kom vid minsta fysiska ansträngning. När jag inte ens klarade av att öppna kylskåpet (pga ”baksuget” som uppstår) sökte jag hjälp.
Nu har ju min husgudläkare bestämt sig för att gå till botten med detta.
Kanske har huvudvärken att göra med mitt höga blodtryck. Kanske inte.
Men det känns bra att Johannes tar mig på allvar.