Jag undrar om jag är så grå, trist och osynlig som det känns som ibland. Te x. har min vän “Ulla” några flatvänner som jag sammanstrålar med några gånger om året (på fester och Pride). De känner dock aldrig igen mig. Never ever. Jag hatar när de först hälsar på “Ulla” med en kram och sedan sträcker fram sina rultiga fingrar för att ta mig i hand och presentera sig. Hey – I know you. Det blev hemskt tydligt igår. Jag hade berättat om detta för “Ulla” och igår när det skedde igen gav han mig ett leende för att visa att han minsann förstod min irritation.