Ibland är det lite härligt att bara ge upp och acceptera faktum. Man kan inte vara bäst på allting, o.s.v.
Jag är värdelös på matematik. Under hela min skolgång gick jag i så kallad ”hjälpmatte”. Jag kan fortfarande inte multiplikationstabellen (och vad skulle jag ha för nytta av den?) och jag räknar på fingrarna.
Även om jag skulle vilja bli bra på matematik så skulle jag inte kunna bli det. Det finns helt enkelt inte i mig. Däremot finns det andra ämnen eller saker som jag eventuellt skulle kunna klara av – eller till och med vara riktigt bra på – som exempelvis att köra bil. Jag har inte körkort och jag avskyr bilar (till och med lukten inuti dem) och ibland tänker jag att jag skulle vara en trafikfara bakom ratten. Jag är dock inte så säker på det. Kanske skulle jag vara en suverän bilförare.
Har man inte intresset så kanske man ändå skulle kunna, om man ville.
Annat är det med – i mitt fall – matematik.
På senare år har jag dessutom tänkt på detta med dyskalkyli. (”Dyskalkyli innebär att du har mycket svårt att räkna och förstå siffror.”)
Jag har insett att jag blandar ihop siffror. Ett konkret exempel (av många):
Jag har haft en läkartid (ex.) klockan 15:10 och jag har varit på plats 10:15 (så, i god tid ändå, tack och lov…).
Under skolgången var jag bra i ett fåtal ämnen: svenska, engelska, tyska, bild (som säkert kallas nåt helt annat idag), hemkunskap samt musik. (Inte så chockerande om du känner mig.)
I idrott fick jag en etta (av fem, på min tid) i betyget. (Inte så chockerande om du känner mig…)
Det galna är att jag fick en hel trea i matematik i mitt slutbetyg från grundskolan. Jag förtjänade knappt en etta.
