I morgon ska jag börja jobba igen efter min två veckor långa paus.
Jag har inte fått nån ny info från arbetsgivaren så jag måste ju infinna mig. Det känns dock konstigt och onödigt att jag i dessa tider ska skumpa runt på spårvagn, metro, buss i sammanlagt två timmar per dag. För vad? För att sälja böcker och krimskrams som man faktiskt inte vill, men trots allt faktiskt rent fysiskt kan, leva utan.
Men jag måste ju ta mig dit. Mitt nya kontrakt träder i kraft just i morgon och jag vill inte bli arbetslös igen. Att plötsligt stå utan jobb efter ett helt (halvt?) arbetsliv var lätt det värsta jag har varit med om.
Vet ni hur det känns att som en rask person som alltid har arbetat hårt plötsligt bli sedd som en slashas som lever som en parasit? Inte bra för självkänslan, kan jag meddela.
Jaja. Jag tar mig till Gårdsbacka i morgon och inväntar vidare instruktioner. Bussarna och spårvagnarna ekar tomma, har jag noterat i förbifarten, så kanske måste jag inte träffa en enda människa.
❗️Men sedan väller en massa pensionärer och knarkare in i butiken ändå! Ja, ni hör ju hur ohållbar denna situation är❗️