Nu får det vara nog. Nog nog nog nog nog! Nu räcker det. Nu lämnar vi det gamla bakom oss. Vi blockerar och raderar. Vi ignorerar och förtränger och vi gör det med en bild föreställande mig (varför inte?) och mina toksmala armar och min helrakade kropp i en hotellsäng i Madrid. Den togs för exakt fyra år sedan. Det. Har. Hänt. Så. Mycket. Under. Dessa. Fyra. År. Herregud.
Vi kan göra vad vi vill i livet! Hör ni mig? Vad som helst! Vi tänker inte bli såna där tråklisor som är bittra och eländiga på grund av att de aldrig vågade leva som de innerst inne ville. Ni kan typen – de sprider sin bitterhet som pest bland oss andra. De dömer och de är skraja för allt och alla. Fy fan för dem.
Se så. Nu drar vi. Ångestmonster och demoner lämnar vi där de hör hemma – på soptippen (de ska ej återvinnas).
Innan jag låg i den där hotellsängen satt jag på en ganska enorm kulle tillsammans med en spansk vän och filosoferade om livet och lyckan. Jag visste inte mycket då, inser jag idag. Men nu är det nya tider.
Hoppa till innehåll
personligt, pop och politik