Etikett: kärlek

Vi är seriösa


Nu kommer ett sånt där öppenhjärtigt inlägg. Bittra och/eller cyniska bör kanske scrolla förbi…
Jag är lite ur fas.
Allt handlar om Y så klart. Det känns så… bra. Som handen i handsken.
Ni vet hur det är ibland när man träffar nån och det känns “okej” men inte “100″ (då nöjer sig många och sedan går det som det går – åt helvete, bittra som de blir).
Nu känns det 100. Så bra. Helt rätt. Det funkar på alla plan.
Tyvärr så är jag ju rätt skadad, efter alla lögnaktiga miffos jag mött, och vill gärna tro det värsta med jämna mellanrum. Jag är trots allt ganska svartsjuk av mig (oftast på ett hälsosamt sätt).
Men då är han framme och säger det jag mest av allt vill höra.
Exempel: Igår sa han att han borde lämna kvar datorn på jobbet eftersom han hade laddat ur batteriet och nu höll på att ladda upp det från grunden. Innan han hann fortsätta tänkte jag: Åh nej, han har nån vidrig knullträff ikväll.
Sedan fortsatte han: Men det finns inte en chans att jag lämnar den för jag kan inte tänka mig att inte se dig (via datorn) ikväll.
Jag skämdes lite inombords.
Eller när jag sa, när han frågade lite om vad mina kamrater sagt om situationen, att “mina vänner är överraskande stödjande”. Då svarade denne ljuvlige man: De ser väl att du mår bra och att vi båda är engagerade och kära (låter bättre på engelska: commited and in love).
Fatta.
Eller när han idag sa: Jag kan inte förstå att jag inte ens velat se åt nån annan på två månader… I mina tankar finns bara du, du, du. I natt vaknade jag mitt i en dröm där du figurerade och jag kunde nästan känna din fysiska närvaro. Lite konstigt. Det måste bero på att jag är Kimsjuk.
Så hur ska det gå då? Vem vet. Efter så många år som singel känns det hursomhelst trevligt att ha nån att längta efter. Ljuvligt också att ha nån som väntar på mig när jag kommer hem (om än via länk).

Ett kort, rakt inlägg

Fy fan vad jag saknar honom.
Dansken kommer snart över och vi ska se mello hos en väninna.
Och jag bara saknar och saknar och vad jag än gör, från morgon till kväll, så finns han där.
Han lämnade ett par skor i mitt badrum. “Jag kommer inte behöva dessa varma skor på ett bra tag och resväskan är överfull så jag lämnar dem här”. Varje gång jag går in i badrummet ser jag dem. De står där. Orörda. Den som senast rörde dem var han.
Detta foto knäpptes för exakt en vecka sedan. Jag var så lycklig även om jag visste vad som komma skulle. Jag är lycklig nu också. Men även väldigt nedstämd.

Starlet my ass


Igår besökte vi en massa turistbutiker i Gamla stan, och hur ofta gör en stockholmare det? Det var premiär för mig.
Okej, nu har jag landat lite.
Min vän och kollega PG sa idag att min blogg numera liknar tidningen Starlet (finns den fortfarande?) men jag bryr mig inte då faktum är att PG är en relativt nydumpad bitter hagga. Jag skriver detta med kärlek ;-).
I eftermiddags satt jag i ett hemskt viktigt möte och min mobil vibrerade i byxfickan och jag kunde inte låta bli att läsa meddelandet jag fick. Det var Y som skrev att han var i Frankfurt och bytte plan och saknade mig “terribly”. Hur romantiskt var inte det ordvalet (Mitt livs novell?)? Jag sken som en sol fastän jag satt i ett möte där människor (faktiskt) fick sparken.
Det gjorde jag däremot inte när jag kom hem till min tomma, tysta lägenhet.
Jag vet att jag låter som en fullständigt idiotisk romantiker nu men det skiter jag fullständigt i (och hör sen, PG!). Jag blir lätt förtjust men jättejättesällan kär, men nu blev jag det. Redan i början av januari, om jag ska vara ärlig.
Visst är det knäppt att jag, som den kärlekstörstande man jag alltid varit, upplever detta ljuva med någon som inte bor i Stockholm. Eller Stockholms län. Eller Sverige. Eller Norden. Eller ens Europa. Men det skiter jag också i.
Jag och Y gick omkring och sjöng väldigt mycket. Med tveksamma sångröster, ska tilläggas. De första dagarna på diverse Shirley Clamp-låtar och de sista på Velvets mellodänga The Queen. Och så skrattade vi väldigt, väldigt ofta, djupt och hjärtligt.
Det finfina med allt detta var också att vi kände varann väldigt väl. Vi hade trots allt “umgåtts” via webcam varenda dag i nästan två månader. Jag kände mig således väldigt avslappnad och bekväm. Några pinsamma tystnader existerade överhuvudtaget inte.
Och nu smsade han just och meddelade att han landat i Tel Aviv (vilket jag visste eftersom jag så klart kollade på nätet att flygresan var dramafri). Och han tänker på mig all the time och lyssnar på svenska songs that we both love och jag bara älskar honom så hårt och någon fnittrar men det skiter jag också i.
MKIV. Mer kärlek i världen.
Jag älskar Y och Y älskar mig och 3279 kilometer får bli ett senare problem.

Jag tyckte vi skulle ta ett motsvarande foto på honom som mina vänner tog på mig i Israel. Vädret var ju inte detsamma och inte båten heller…