Jag lovade att hålla det för mig själv, men nu är det hela nog preskriberat så…
När jag och Y cyklade till stranden i TLV låste vi fast cyklarna i varandra och lade oss därefter i solen och vilade, pratade + åt medhavda mackor (han äter hela tiden, till och med när han åker till jobbet tar han med sig något att knapra på).
Några timmar senare när vi skulle trampa hemåt hittade vi inte nyckeln till låset. Vi letade och letade. Kollade i byxfickor och strumpor, tömde väskan på marken och övervägde till slut att gå och leta i sanden på den enorma stranden. Vi såg nog båda framför oss hur vi skulle komma att få kånka (de i varandra fastlåsta) cyklarna hem, med svordomar och sura miner som extra krydda.
Då skrattade plötsligt Y till. Det var ett nytt slags skratt. Det lät så att säga lite kul/pinsamt/tacksamt. Han pekade på den ena cykeln. Jag tittade på låset, vred om nyckeln och så trampade vi hem.
Hoppa till innehåll
personligt, pop och politik