I lördags började det svida lite i själen.
Jag och hundarna var ute på långpromenad längs elljusspåret och jag kom att tänka på när jag ex-maken var just där för första gången. Hösten 2011.
Det sved som sagt lite.
Idag brast det och jag insåg att jag inte riktigt sörjt mitt kraschade äktenskap.
Jag har snarare lagt tankar och känslor på hyllan med vetskapen om att skulle jag släppa fram dem så skulle det göra så förbannat ont.
Men jag måste känna lite nu.
Jag måste tillåta mig själv att inte vara på topp.
Sörja. Gråta. Tänka. Hulka.
Känna.
Jag måste nog ha en sån där patetisk kväll då jag tittar på gamla foton och hulkar ut min sorg.
När ingen ser.