Trots att jag känner mig två sekunder från en fet höstdepre får nikoabstinensen mig att skratta okontrollerat. Det känns absurt. Jag skrattar åt allt, speciellt när jag och Sebbe är ute. Det slutar med att jag tar fram mobilen och låtsas skratta i den.
För övrigt; blä, blä, blä, boring, boring, boring.
Hoppa till innehåll
personligt, pop och politik