Jag lyssnar på denna LP ( se bild —>) och vips färdas jag tillbaka till sommaren 1994.
Det var en väldigt varm sommar i Stockholm och jag upplevde mitt livs första kärlek. Eduardo hette han (vilket mannen som jag senare gifte mig med också hette, men det var inte samma sak och det var väl delvis därför det inte höll…) och vi bodde tillsammans på Dannemoragatan i Vasastan.
Cajsa Stina Åkerström hade ett fett hitalbum ute och vi spelade låtarna om och om igen. Livet kändes nytt, kärleken var stor, Stockholm var vackert och Åkerström sjöng sina fina låtar med sin monotona röst.
Och som vi älskade varandra!
Hösten kom och vi hyrde filmer i videobutiken i samma hus (VHS, ungdomar. VHS!). Vi såg Mångalen med Cher och vi var så lyckliga.
Och Åkerström sjöng vidare. Jag var 19 och han 23 och vi visste allt men ändå absolut ingenting.
Sedan kom vintern och Eduardo ville ha lite ”space” (så förutsägbart!) och allting fick ett abrupt slut och jag var förkrossad.
Men idag, 26 år senare, när jag lyssnar på Cajsa Stina eller när jag ser filmen Mångalen, så minns jag sommaren 1994 och Mitt Livs Första Kärlek
.
Och jag känner tacksamhet. Alla får faktiskt inte uppleva sådan kärlek och sådan passion. Någonsin.
Musikens kraft, alltså. Musikens kraft. Jag kan känna doften av -94 just nu.
