Men det var då ett himla tjat

Jag fick ett brev. “Vad är det här för kul?”, tänkte jag men blev mäkta besviken när jag slet upp kuvertet. Ännu en gång Jehovas! Den senaste månaderna har de a) ringt på min dörr b) stoppat mig på gatan c) och nu skickat ett brev till mig.
Jag blir så trött. Och sur. LÅT MIG VARA! Jag är INTE intresserad av er och ni är INTE intresserade av att ha en liten schlagerfjolla i er församling.
Jag har en tro. En egen tro som jag kommit fram till alldeles på egen hand. Tänk om fler gjorde så istället för att låta sig hjärntvättas av all världens religioner som inte för mycket gott med sig. Min Gud är genomgod och kul. Hon är naturen och jorden och kärleken och ljuset. Och hon har satt mig till den här världen som den jag är. Av en anledning jag ännu inte lyckats klura ut (men jag är på god väg).
Min Gud låter mig göra vad jag vill så länge jag inte skadar något annat levande väsen. Min Gud tycker det är kul att jag tar ett glas en fredagkväll och går ut och dansar diskodans tills jag svettas. Min Gud har humor – ganska vulgär och rolig humor. Och hon gav den till mig som en stor, fin gåva. Min Gud finns överallt och jag är så oerhört trött på folk som “talar i Guds namn” eller i största allmänhet gör saker “i Guds namn”. Gör saker i ert eget namn istället och sluta gömma er bakom Gud. Fegisar.