Idag i gruppterapin var det min tur att ”redovisa” min hemläxa och nu var det barndomen som vi rotade runt i.
Jag ser såna enorma framsteg i mig själv som människa, och jag tänker hylla mig själv för det (eftersom Jante inte bor i Finland).
Den som har känt mig väldigt länge förstår vad jag menar. Jag var rädd för allt och alla men nu går jag ensam (dessutom nykter) på karaokehak och greppar mikrofonen och river av en redig dänga. Det är ett mirakel!
Och helt otänkbart för ett par år sedan.
Människor skrämmer mig inte längre. Vågar ju för tusan till och med gå i gruppterapi! Bara en sån sak.
Har sagt det förr men jag säger det igen: Helsingfors har inte bara botat min sociala fobi, utan dess invånare har dessutom fått mig att må bra med mig själv.
Detta eftersom människorna är TREVLIGA mest hela tiden, och det finns en avslappnad sammanhållning som forna hemstaden Stockholm helt har förlorat. Jag upplever det som så att här pushar folk varandra, istället för att försöka förminska och trycka ner.
Helt enkelt ett hälsosammare samhällsklimat.
Tack för det.