Jag hatar verkligen att dejta. Det tar sån tid och kraft. Och man vet aldrig, aldrig vad de (karlarna) har i kikaren.
Ett exempel:
Jag samtalade med en vän (tack för att ni lyssnar på mitt eviga ältande) och jag undrade vad X egentligen vill.
Vännen sa: “jamen han vill ju ses igen i alla fall!”
Jag: “Ja, det sa ju han jag dejtade förra sommaren också. Han sa “Jaa! Klart vi ska ses igen! Kul! Det är klart vi ska! Snart!” Och hans ord var inte mycket värda.
Fick senare på omvägar höra att han fått så kallade fötter. Men hallå. Du närmar dig 40. Get over de kalla fötterna!
Nu känns det lite som så att jag lägger ner. Jag ska ta noll initiativ och jag ska passivt sitta och vänta på att något händer.
Varför måste alltid jag göra allting?
En vis (men jäkligt jobbig) kvinna sa till mig en gång att om man måste kämpa hela tiden så är man på väg åt fel håll. Det ska flyta på. Tror ni det ligger något i det? I sådana fall är jag ju jäkligt fel ute.
Frustrerande.
Kan jag bara få ha mitt på det torra snart!?
Tack på förhand.
Hoppa till innehåll
personligt, pop och politik