Jag vet att jag tjatar, men Dansken har på något vis nästlat sig in mer än jag från början trott han skulle lyckas göra.
När jag kom hem från jobbet och var ute och strosade i hettan tillsammans med Sebbe fick jag lust att ringa honom – och jag är sannerligen inte en så kallad telefonist. Ring mig, det är okej, men jag drar mig för att själv trycka på ring upp-knappen (observera att för några år sedan hade det hetat “lyfta luren”).
En absurd grej är att jag inte alltid kommer ihåg vad han heter. Det är sant. Han ser inte ut att heta vad han heter och jag säger aldrig hans namn, förutom hans efternamn som passar honom ypperligt, så jag letade ett tag i mobilen innan jag hittade rätt och tryckte på knappen.
Dansken lät glad och berättade om hettan i staden han befinner sig i. Jag torkade svett från min panna.
Sedan sa jag: jag ringde bara för att säga att jag saknar dig.
Det var första gången jag sa så.
Tidigare har jag sagt (eller skrivit snarare) att jag kind of saknar honom.
Han svarade något bra och skadad som jag är av mina tidigare taskiga erfarenheter slängde jag för säkerhets skull in ett “för jag tycker du är cool”.
Han skrattade och sa att han ser fram emot att se mig på fredag.
Hoppa till innehåll
personligt, pop och politik