Efter en väldigt lång dag fylld av shopping och besök på museer och kyrkor och kaféer ligger just nu Y och sover bakom mig i soffan. Han är vacker som en sommarkväll i juli och jag är upp över öronen. Jag bryr mig inte om vad som kommer eller inte kommer utan jag, som jag lovat mig själv så många gånger, lever i nuet. Och i just detta nu mår jag förträffligt. Y är nog allt jag önskat. Vi kan prata och skratta och vara tysta och äta och mysa och vuxenbrottas och bara vara och det är så underbart. Han sa igår att han är lättad över att vi kan skratta så mycket tillsammans – allt kan ju vara så annorlunda när man väl träffas IRL. Vi har samma enkelspåriga, småperversa humor och ofta säger en blick så mycket.
Och så är det romantiskt. Ni vet när man sitter och huttrar på tunnelbanan och plötsligt känner en arm runt en. Det är så underbart. Det är ju det “lilla” (som inte alls är särskilt litet) som gör livet värt att uthärda.
Jag känner att jag lever.
*Efter en ljuvlig middag på min favoritrestaurang.
Hoppa till innehåll
personligt, pop och politik