Insikt

Idag har jag tänkt mycket djupa och stora tankar.
Igen.
Jag gör ju det då och då, eftersom jag är för smart för mitt eget bästa.
Bland annat har jag tänkt på det här med att jag varit så rädd för allt (livet) i så många år. Alltid har jag oroat mig för något – ja, tänk så mycket tid jag slösat, som jag hade kunnat leva upp istället.
Jag går runt och oroar mig för att än det ena, än det andra hemska ska hända. Olyckor och sjukdomar och allt det där. Så idag slog två väldigt gamla herrar sig ner mittemot mig på tunnelbanan och en jobbig känsla rann över hela mitt arma väsen. Så där gammal vill jag inte bli. Verkligen inte. Skröplig och svag. Beroende av andra människor. Nej. Jag säger nej. Alltså finns det ju egentligen ingenting att oroa sig för och det är en mycket skön känsla.
Jag lever hellre snabbt och gott än långt och ängsligt.
Fick mig en känga av Y för länge sedan då han plötsligt tände en cigg. “Men fimpa för livet”, fräste jag. Y blev upprörd och berättade att han lever här och nu (och röker ca en cigg per vecka och det tänker han verkligen inte sluta med) och så drog han historien om sin mor som var en riktig renlevnadsmänniska som varken rökte eller drack, som åt nyttigt och motionerade. Och ändå fick hon cancer i mycket unga år och vips var hennes liv slut.
Nu menar jag ju inte att man ska börja röka bara för att känna att man lever. Jag menar att man borde oroa sig mindre och njuta mer av vad man nu än njuter av i livet.