Idag kom en väninna över och med sig hade hon två av sina barn samt en av sina hundar. Det blev LIVAT.
Jag som levt ensam med hund under större delen av mitt liv och verkligen inte har bott med något barn sedan min egen barndom, blev en smula överväldigad.
Plötsligt var hallen belamrad med scootrar, ryggsäckar, skor, hjälmar. Vardagsrumsbordet var kamouflerat av medhavda lördagsgodispåsar och läskburkar. Oj, jistanes. ”Jag är inte van vid sånt här”, mumlade jag.
De två små gossarna frågade också vid ett tillfälle om jag inte har ”några kakor eller saft”.
Haha. Jag har aldrig nåt sånt hemma. ”Detta är inget barnhushåll”, svarade jag.
Senare lämnade jag och väninnan barn och hundar hemma och promenerade till Kampens köpcentrum för att fika. Obs. Jag fikar ungefär en gång vart tredje år och jag började analysera detta när jag så småningom vandrade hemåt.
Grejen är den att jag är ju inte mycket för sötsaker. Jag känner mig aldrig sugen på någon ”smarrig bakelse”. Aldrig någonsin.
När jag sedan (som idag) äter en underbar chokladmuffins så njuter jag ju riktigt ordentligt, men varför skulle jag så att säga göra mig själv sugen på någonting (onyttigt) som jag egentligen inte är sugen på, men som jag njuter av när jag väl smakar? Det vore ju dumt.
Jag kan känna ett extremt sug efter salt. Jag älskar salt. Men sött? Icke.
Livet är jobbigt nog så som det är, så varför tvinga fram ännu ett beroende?
Så nej.
Jag nöjer mig med att fika ungefär en gång vart tredje år och då njuter jag av en muffins eller liknande.
Det här med ”en kaka till (vardags-) kaffet” existerar inte i min värld.