Oj, det här var spännande. Jag hittade ett gammalt opublicerat inlägg (från 2018) och jag kommer verkligen inte ihåg detta.
Med tanke på årtalet så måste detta ha hänt när jag gick i gruppterapi i ett halvår (en fantastisk upplevelse). Detta var nog en av våra ”uppgifter”. Vem ”vännen” var vet jag dock inte. En man, men jag har väldigt få manliga vänner. Kanske var det den där som jag hängde med ett tag men när han skaffade sig en (idiotisk, kontrollerande) muslimsk pojkvän så fick min ”vän” inte längre umgås med mig. (Och han valde den kontrollerande, konstant otrogna muslimen…)
Nu till själva inlägget:
— — —
Jag fick ett papper med frågor om mig som jag bad en vän att fylla i.
Här är hans svar (fritt översatt från finska) och mina kommentarer.
– Han är en människa som tycker om: Att sjunga. Karlar. Hundar. Israel. Människor som beundrar honom. (Kommentar: allting stämmer.)
– Däremot bryr han sig inte om: Gräl. Människor som inte beundrar honom. Svårigheter. Vardagen. (Kommentar: stämmer. Gillar dock vardagen, beroende på hur den ser ut.)
– Han värdesätter: Sig själv. Glamour. Beundran (han tror sig själv vara en stjärna). Musik. (Kommentar: jag ÄR en stjärna. Jag har huvudrollen i mitt liv. Glamour gillar jag dock inte. Däremot uppskattar jag en polerad fasad i kombination med ett stökigt innehåll.)
– Det bästa med honom är enligt mig: Humorn. Musiksmaken. Utseendet. Trivsamheten. Rösten. (Kommentar: jo, jag tackar.)
– Om man måste rätta till honom (örfila honom!) på nåt område så är det…: Han borde ta tag i saker. Vara ärligare. Sluta att klassificera folk. (Kommentar: okej.)
– Nån dag skulle han vilja…: Ha ett hem, en man, ett äktenskap. (Kommentar: svar ja.)
Sammanfattning: ”Aina tunteet sata lasissa” – ”allt eller inget”, eller ”glaset är aldrig halvtomt”, ungefär.
— — —
Jodå, det mesta stämmer än idag.
Har ni gått i terapi?
Jag har gått ensam i två olika omgångar, i gruppterapi samt på sorgbearbetningskurs efter min fars död.
Mycket givande.