Förföljd och igenkänd

I lördags var det bäst att passa på att gå ut och roa sig. Först jobbade jag och för ovanlighetens skull både lyckades och fick jag för Sebbe ta mig en tupplur på eftermiddagen: guldläge för utgång!
När jag kom till favoritkrogen var festen i full gång. Den överläckre bartendern som är både trevlig och extremt hunkig välkomnade mig med ett enormt brett smil och jag rodnade nog en smula. Trängde mig fram genom bögmassan och fann till slut en ledig liten plats i baren där jag byggde bo. DJ:n för kvällen var en karl jag inte har mycket till övers för. Jag vet inte varför, men han irriterar mig. Han spelade bra musik dock: mycket listpop, 80-tal och en massa Leila K. Åh, Leila! Kom tillbaka.
Till vänster noterade jag den där SVT-grabben som sitter i morgonsoffan på fredagar (tror jag). Han dansade och tjoade och tjimmade mycket vilt (han blev extra förtjust då det spelades Modern Talking*). Det var underhållande. Jag mötte en grabb som jag småkänt i flera år. Vi är rätt lika varandra (på insidan) och det är alltid trevligt när vi springer på varandra. Vi har dock aldrig umgåtts på riktigt, men kanske borde vi göra det.
En av bartendrarna kom fram till mig och frågade om det var jag som var jag. Ja, han kände igen mig från bloggen och vi växlade några vänliga ord. Trevligt trevligt.
Jag noterade att någon iakttog mig bakifrån och en drink senare kände jag att någon tafsade på mig (väldigt 90-tal). Det visade sig vara en nervös stackare som inte riktigt visste hur man gjorde. Han tittade på mig och sa: kiss me!
Nej, svarade jag. Det har jag ingen lust med.
Jag bestämde mig för att gå vidare så jag tog min jacka och gick. När jag vandrade längs den mörka gatan hörde jag plötsligt steg bakom mig. De kom närmare och närmare och plötsligt var det någon som sprang efter mig. Fortsättning följer.
*Jag har aldrig gillat Modern Talking. Faktum är att jag blir fysiskt illamående när jag hör dem (helt sant). Det har förmodligen med falsettsången att göra.