Nämnde detta för ett tag sedan men idag slog det mig igen.
Tre kollegor, från Thailand, Ryssland respektive Somalia talade det skogstokiga men fantastiska finska språket sinsemellan. Ganska dålig finska men modigt och djärvt av dem, på nåt sätt.
Tänk att dessa tre damer från så väldigt skilda håll i världen har kommit till Finland av alla ställen, och så gör de sitt bästa för att kommunicera på finska, av världens alla språk.
Mycket spännande. Fascinerande. Ja, lite imponerande faktiskt.
Jag och finskan skulle på Facebook fylla i att vår relation är ”komplicerad”. För mig är finskan ett privat vardagsspråk som man talar tyst och skäms lite över. Jag har svårt att ta nån person som är klok som en bok på allvar om h*n talar finska (eller värmländska). Kanske även lite p.g.a. att sån där fin myndighetsfinska går mig förbi. Men jag är oerhört tacksam över att mina föräldrar lärde mig språket som barn, men jag har aldrig studerat det så mina kunskaper är begränsade (om än mycket goda!).
Jag har under det senaste året läst mina tre första böcker på finska och fler ska det bli, även om det tar väldigt lång tid att läsa eftersom jag inte ”ser orden” utan att *läsa* dem, om ni förstår vad jag menar, så där som jag ”ser orden” på svenska och även i hög grad på engelska. Men med finskan måste jag *läsa* varenda bokstav (och de är ju så jä*la många!).
Språk alltså.
Det är bra grejer det.
