Droppen 3

20 minuter senare loggade jag in på MSN igen.
Jag stirrade på hans namn. Jag visste att jag inte hade något val.
“Jag mår skit”, skrev jag.
Han undrade varför och jag förklarade att de senaste tre veckorna har jag varken ätit, sovit eller levt. Jag klarar det inte längre. Vi måste komma till någon slutsats. Eller avsluta det hela.
Han förstod mig.
Han förklarade att han på grund av barn och arbete förmodligen inte skulle kunna komma till Sverige på tre månader.
En månad.
Två månader.
Tre månader.
Jag sa: då skippar vi det hela. Jag kan inte gå runt och längta i tre månader. Det går inte. Eller jo, det går om jag vet att det ÄR tre månader. Men det vet jag ju inte.
Så då gjorde vi slut.
Så nu är jag singel.
Ensam.
Tillgänglig.
På marknaden.
Jag förklarade situationen för min chef och fick ledigt ett par dagar.
För att inte tänka för mycket gick jag ut och åt middag med en vän, men så fort jag kom hem brast det. Jag grät som ett barn och jag hyperventlierade vid min ytterdörr.
Det känns så tomt.
I fem månader hade jag honom “där”. Dygnet runt. Nu blir det tomt och tyst.
Det är förjävligt.
Jag älskar honom som jag aldrig någonsin älskat någon, men jag kan inte gå runt och längta längre. Det. går. inte. längre.