Det här med tragikomik

Finingen Jerry, en man jag på många sätt ser upp till, säger i en kommentar att han vill lära sig att vara tragikomisk som jag. Inte bara tragisk, utan även komisk alltså.
När jag skrev inlägget var jag på vippen att skriva “tragisk”, men jag ändrade mig i sista stund då jag insåg att jag inte alls var tragisk. Jag var tragikomisk.
Jag tror att jag slutade vara tragisk den dagen då jag insåg att jag är en man med väldigt mycket humor – något som tog många år att inse. Förmodligen på grund av att jag har ett mycket mörkt, djupt och tänkande sinne. Snart kom jag dock fram till ett av mina ledord i livet: det ena behöver inte nödvändigtvis utesluta det andra, och då insåg jag hur landet låg.
Det är lite så att vilket elände jag än går igenom, vilken botten jag än ligger på, så har jag alltid min humor kvar. Jag skrattar åt eländet. Jag skrattar åt mig själv. På något sätt ser jag mig själv alltid utifrån. Jag känner det tragiska inom mig och jag ser det komiska som genom någon annans ögon.
Just nu är det tragikomiska att jag av någon outgrundlig anledning fortfarande inte har sörjt Y. Det kommer liksom inte. Och jag är jävligt trött på det. Jag är trött på att varje gång jag ser mitt badkar så tänker jag på den där (toksexiga) bilden på honom som jag knäppte när han dyngsyr, efter att vi mitt i slaskens februaristockholm blivit nedskvätta av en bil, och jag blir ledsen och jag mumlar för mig själv: där satt han. Men jag gråter inte. Det kommer inte. Och jag är ändå en man som alltid har väldigt nära till tårarna.
Det tragikomiska är att jag sitter på jobbet och är inloggad på MSN och jag ser att Y är inloggad men att vi inte pratar mer än några rader då och då, och varje gång någon annan hör av sig till mig så blir jag förbannad. Vad tror jag? Att han ska höra av sig och säga “jag kan inte leva utan dig?” Jag vet ju att det inte kommer att ske. För bådas skull kommer det aldrig hända.
Det tragikomiska är att jag tänker: åh, ikväll ska jag sörja och få ur mig skiten och jag köper en flaska (israeliskt) vin och slår på gråtlåtar, dricker ett glas och väntar på att det ska komma… Men det kommer inte. Det sitter en plugg någonstans (inga snuskiga tankar nu, tack). Jag ställer undan flaskan, stänger av musiken och stirrar ut i ingenting och säger: “this is bullshit” (en mening jag använde vid vårt största gräl, och nu har den meningen etsat sig fast). Sedan börjar jag skratta istället.
Dagen därpå kommer jag till jobbet och allt börjar om igen och jag känner: idag kommer pluggen ge vika och all sorg ska forsa ut ur min kropp. Men det sker inte.
Min mest tragikomiska stund var när jag var rätt säker på att jag hade en tumör i hjärnan (2005) och att jag snart skulle dö. Smärtan var… obeskrivlig och samtidigt var jag toknykär i Polacken. Och förmodligen lyckligare än jag någonsin varit i hela mitt liv. När jag låg på britsen och rullades in till röntgen och när jag kände en lång sticka borra sig in i min ryggmärg för att ta ett prov var jag inte särskilt rädd. Jag tyckte mest att det var komiskt att jag, när jag äntligen fick vara lycklig, skulle dö. Och jag skrattade åt eländet. Inte på ett “åh, jag skrattar för att inte känna rädsla-sätt” utan på ett “men va fan-vis”. “Jag har alltid gjort rätt för mig och detta är vad jag får tillbaka.” Samtidigt satt den ljuve Polacken bredvid mig, klappade på mig och försökte skydda mig från lamporna i taket. Jag ville ju bara blunda och sova. I mörker. Det var ytterligheter som möttes. Lycka och sorg.
Kanske blir man tragikomisk istället för tragisk när man a) ser sig själv utifrån, och b) har någon typ av trygghet. Lite som en… jag vill inte säga gudstro men jag kommer inte på något bättre. Man vet på något sätt att det som sker sker och allt har en mening och allt blir bra, och blir det inte det så dör man och då bryr man sig inte. Man skrattar döden och djävulen i ansiktet.
Nu trycker jag på “publicera” utan att läsa igenom för då börjar jag bara censurera mig själv. Shoot.
Uppdatering: Det hjälpte att skriva inlägget för nu är slussarna öppna. Det tragikomiska just nu är att Sebbe sitter och stirrar på mig och undrar vad fan jag håller på med.
Uppdatering 2: Nu är det över. Jag bara vet det. Gud vad det forsade. Känner mig 10 kg lättare – och fri. Ja, just det. Det är ju därför jag bloggar – för att få ur mig saker. Hur kunde jag glömma det?